Drömmen om en egen häst kapitel 1!
Har inget att göra så jag tänkte att jag skulle "skriva av" en bok som jag tycker om jättemycket och som jag tycker är jättebra som jag tycker alla ska läsa :). Författaren är Bernadette Kelly! Så jag licksom bara "skriver av" boken så alla vet att det är inte jag som har skrivit den ;).
Första kapitlet
Annie Boyd drog ner den sista av sina hästplanscher från sovrumsväggen. Hennes ögon svepte runt rummet. Det såg större ut nu när alla möbler var borta. Väggarna lyste vita och såg nakna ut utan sina dekorationer. På den rektangulära yta där sängen stått, såg mattan annorlunda ut. Den var mjuk och verkade ny. I motsats till den slitna biten runt omkring, där Annie hade trampat runt i alla år. Det stora sovrumsfönstret såg ut att stirra som ett jättelikt öga ut på gatan, och bakom glasrutan dansade miljontals av stadens glittrande ljus mot den mörka kvällshimlen.
Hon var inte säker på hur det var meningen att hon skulle känna sig i det här ögonblicket. Staden var inte längre den plats som hon skulle kalla sitt hem, utan bara ett ställe som hon skulle komma att besöka litedå och då, för att äta på någon fin restaurang med sina föräldrar eller gå på bio. Det kändes konstigt att lämna lägenhetenför allra sista gången. Nu skulle Annie lämna allt som kändes hemtamt och välbekant för henne.
4Annie visste att även hennes mamma hade blandade känslor inför att flytta. I augusti hade pappa blivit erbjuden ett nytt jobb på en mäklarfirma i en liten stad som hette Ridgeview. Hennes mamma hede blivit glad för hans skull, men hon hade också känt sig orolig för alla förändringar som det nya jobbet skulle föra med sig. "Hur ska det gå med Annies skola, Rob? Pch så har vi mitt lärarjobb att tänka på. Och våra vänner!" Hademamma sagt. "Men tänk vilken chans detta är, Susan", hade pappa lirkat med henne. "Ett nytt liv på landet med massor av frisk luft och gott om svängrum! Tänk på all plats vi kommer att få! Vi kan köpa ett stort, fint hus, kanske med några hektar mark. Du kan ha det där grönsakslandet du alltid har drömt om... Ridgeview har en jättebra skola för Annie och du kan jobba där! Jag har hört mig för, och det finns ett ledigt jobb som lärare i matte och naturkunskap. Det skulle ju vara perfekt för dig! Och våra vänner kan ju komma och hälsa på, precis när du vill!"
"Det låter sannerligen som om du har tänktpå allt", hade mamma svarat lite tveksamt. Och naturligtvishade Annies pappa vunnit. Det gjorde han alltid. Och nu var de alltså här, redo att börja om från början med ett helt nytt liv. Ett nytthus. En ny skola. Nya vänner. Att läma kompisarna i staden var svårt för Annie. Tänk om hon inte skulle passa in i den nya skolan? Tänk om eleverna där skulle tycka att hon var en snobbig stadsunge? Eller ännu värre, tänk om hon inte skulle tycka om någon enda av dem? Annie tänkte på sista gången hon träffade sina kompisar i skolan. Hon skulle inte ens få gå kvar tills terminen slutade, utan skulle få några extra veckors lov på grund av flytten. Hon hade förväntat sig att de åtminstonde skulle vara lite ledsna för att hon skulle flytta från dem, men alla var så förväntansfulla inför skolkarnevalen som var i antågande den helgen, så de hade lämnat henne i en våg av finitter och uppspelt pladder när hon samlade ihop sina böcker och sitt pennfodral.
Hennes bästa vän, Jade O´Brien, var den enda som verkade bry sig. Hon hade blivit helt förskräckt när Annie berättat för henne att Ridgeview inte ens hade någon biograf. Och vad som var ännu värre - där fanns inget hyfsat shoppingcentrum heller! "Du kan inte mena allvar! Finns där verkligen inte shoppingcentrum?" Frågade Jade. "Hur kan de då köpa mat? Eller tidningar? Eller kläder?" "De har ju lite affärer..." förklarade Annie. "Fast de är ju inte som affärernasom vi är vanavid här i staden." "Finns där inget Dippin´ Donuts? Girlz Scene? Book time?! tjatade Jade Annie bara skakade på huvudet. "Annie, hur ska du kunna klara dig utan de ställerna! Det är ju inte... rättvist! Du borde anmäla din föräldrar för barnmisshandeleller någonting! De är ju hur själviska som helst!" Jade såg så förfärad ut att Annie måste skratta åt henne. Fast egentligen höll hon med vännen. Hon tyckte bara inte att det kändes rätt att säga det högt. "Men allt är faktiskt inte sämre där!" sa Annie. "Mitt nya rum är nästan dubbelt så stort som mitt gamla. Jag kommer inte att behöva stå ut med fru Frasers kassa musik från lägenheten över våran. Och jag kommer att slippa dramalektionerna med herr Trope på torsdagarna - och det är ju definitivt en fördel!" Jade stönade instämmande, men verkade fortfarande inte övertygad. "Och vi kommer att ha hur mycket plats som helst", fortsatte Annie. "Vi har massor av mark. Vilet betyder att jag äntligen kan få en ponny! Jag kommer att ha hur mycket som helst att göra med en ponny att sköta om och rida på. Jag kommer inte att ha tid att sakna någonting alls här!"
Det var sant att Annies pappa alltid hade sagt att han skulle köpa en ponny åt henne. "Men det är bara så opraktiskt", brukade han tillägga, "det finns inte en chans att man kan ha en ponny inne i staden". Annies hemliga dröm om att ha en alldeles egen häst var det enda som gjorde att tanken på flytten kändes fullkomligt omöjlig att stå ut med. Hon hade visserligen inte invigt sina föräldrar i planerna ännu, men hon visste att ingenting kunde stå i vägen för hennes dröm om en egen häst nu. "En ponny?" Jades ögonbryn drog ihop sig av misstro. "Sedan när har du blivit lovad en ponny, Annie?" Det kändes som om någon slog kullerbyttor nere i Annies oroliga mage. "Jade O´Brien, påstår du att jag skulle ljuga?" utbrast Annie argt. Hon kände sig illamående. "Nej, nej, det är klart att jag inte gör... det är liksom bara det att det är första gången som jag hör talas om detta med häst..." Annie avbröt henne: "Okej, jag kanske inte kommer att få den sådär pang bom direkt. Men jag kommer definitivt att ha en ponny i slutet av sommarlovet", sa hon, medan hennes mage kändes som om den skulle vända ut och in på sig själv. "Nästa gång i träffas kommer jag att vara den bäst ryttaren i hela Ridgeview." Jade ryckte på axlarna. "Men vem ska sitta bredvid i klassrummet då?", frågade hon, och bytte därmed samtalsämne.
Annie sneglade ner på postern i sina händer. Det var ett gammalt glansigt foto av ett vackert arabiskt fullblod, klädd i traditionell utstyrsel. Annie älskade verkligen hästar. Alla storlekar, alla raser. Hon hade bara ridit på en häst en enda gång, när hon var på lägerskola. Hennes hästhade varit en dammig gammal krake med en vit strimma i ansiktet. Han hette Toby och hon kunde fortfarande känna precis hur fantastiskt det hade känts när hon suttit upp i sadeln och strukit honom över halsen. Förutom den upplevelsen var polishästar de enda hästar hon var bekant med. Annie hade lärt känna flera av de ridande poliserna som patrullerade i staden. Hon hade ofta tagit chansen att närma sig dem för att småprata lite, och då passat på att klappa deras vackra hästar. Det kändes nu som om hela Annies liv hängdepå om hon fick en ponny. Det skulle även kunna vara till hjälp när hon skulle skaffa sig nya vänner. Utan en ponny verkade en ändlöst lång, ensam och tråkig sommar sträcka ut sig framför henne. Hon skulle bli tvungen att prata med sin pappa, och det måste vara vid absolut rätt tillfälle. Han måste förstå henne - han bara måste! "Annie", ropade mamma från vardagsrummet. "Det är dags att åka nu!" Hennes mamma höll ett inramat familjefoto i handen. Det hade hängt på väggen och hade visst glömts kvar. Fru Boyd stoppade ner det i sin handväska, men det fick inte riktigt plats, utan halva ramen stack upp ovanför blixtlåset. Annie kunde se sin pappas skäggiga ansikte stirra tillbaka på henne från fotografiet. Hon fick alltid höra att hennes egna bruna ögon och mörka hår var precis identiska med hans. Hennes mammas blå ögon och ljusa hår var begravda nere i handväskans djup.
Annie och mamma stängde lägenhetsdörren för allra sista gången. När Annie hoppade in i baksätet på bilen, kände hon ett par krafsande tassar mot sina armar. Det var hennes hund Jonesysom välkomnade henne.Hon hade fått honom i födelsedagspresent för två och ett halv år sedan. Jonesy var en renrasig Jack Russel och uppförde sig fortfarande som en liten valp. När bilen började rulla lade han sig tillrätta i sätet, öppnade munnen och gav ifrån ensig en stor, gnällande gäspning. Det fick även Annie att gäspa.
Jag ska försöka hinna skriva ett kapitel om dagen :)
Kommentarer
Postat av: Emilia Belsing
Åh vad fin blogg!
Ställ minst en fråga på min blogg och jag följer dig på bloglovin, och nej jag slutar inte följa efter några dagar.
Här är frågestunden:
http://emiliabelsings.blogg.se/2012/june/fragestund.html#comment
Svar:
Alice Johansson
Trackback
