Har inget att göra så jag tänkte att jag skulle "skriva av" en bok som jag tycker om jättemycket och som jag tycker är jättebra som jag tycker alla ska läsa . Författaren är Bernadette Kelly! Så jag licksom bara "skriver av" boken så alla vet att det är inte jag som har skrivit den . Första kapitlet hittar ni här: http://ponnybrudern.blogg.se/2012/june/drommen-om-en-egen-hast-kapitel-1.html

---

Andra kapitlet

 

Annie vaknade i sin gamla sång i sitt nya rum. De hade kommit fram mitt i natten, och då hade deras sängar redan stått uppställda i det nya huset. Det var perfekt, för det enda de orkade göra var att krypa till kojs. Annie såg sig omkring i rummet. Överallt på golvet stod det kartonger som innehöll alla hennes prylar. Rummet var dubbelt så stort som hennes gamla, men en enorm uppbyggd garderob som upptog en hel vägg. Allt verkade nytt och främmande. Hennes stora sovrumsfönster visade upp en vacker utsikt över de fem hektar mark som hörde till deras hus, som låg i utkanten av den lilla byn. Hennes pappa hade förälskat sig i stället för tre månader sedan, och det var lätt att förstå varför. Sommarens ljusa solsken silade in i hennes rum genom grenarna på en japansk lönn som växte bara några meter från huset. Annie tittade på den rektangulära hagen bortom gårdsplanen, och tuggade fundersamt på sin underläpp. Förutom fågelsången och humlesurret utanför fönstret var det alldeles tyst utanför. Hemma i staden hade det alltid hörts trafikbuller, dörrar som slogs igen och ljudet från bilmotorer som startades när grannarna körde till sina arbeten. Sedan kom hon ihåg. Det var ju hennes "hemma" nu... Annie försökte se det från den ljusa sidan. Det var ju den där hagen utanför... med all den plats som familjen plötsligt hade i sitt nya hem, som gjorde att det öppnade sig helt nya möjligheter... Hon hörde sina föräldrar stöka omkring i köket. Frukostdofterna spred sig i huset och drev rakt in i hennes näsborrar. Någon måste ha letat sig igenom kaoset av flyttkartonger och lyckats hitta kartongen med alla frukostattiraljerna. Härligt! Hennes mage kurrade högljutt. Det var matdags!

 

Annie studsade upp ur sin säng och drog gårdagens rtöja över pyjamasen. Sedan skyndade hon sig iväg till köket. "God morgon gumman!" Hennes mamma satte en tallrik med ångande varmt rostat bröd med stekt ägg framför Annie på bordet. Hennes pappa satt redan och åt när Annie och hennes mamma satte sig till bords. "Jaha, så var vi här!" konstaterade han, vilket kunde tyckas ganska onödigt. "Du är en tjej med tur, Annie! Du har hela sommaren på dig att bekanta dig med trakten." "Pappa..." började Annie, men han avbröt henne. "Du hinner hitta nya kompisar redan innan skolan startar. Jag önskar att jag också hade mer än bara ett par futtiga dagar innan jag började jobba. Jag måste åka in till Ridgeview idag. Min chef tipsade mig om en kvinna som föder upp får, och nu när vi har all den här marken så kommer vi ha nytta av en skock får som kan beta när gräset åt oss." 

 

Annie blev helt kall inombords. "Får! Ingen har sagt någonting om får!" utbrast hon. Hennes pappa skrattade. "Vi ville överraska dig. Tänk bara hur roligt du kommer att få vid lammningstiden!" Annie stirrade på sin pappa. Han såg mycket nöjd ut med sig själv. Bakom honom stod hennes mamma med ena ögonbrynet höjy och ryckte på axlarna. Som vanligt hade hennes mamma bara gått med på det som pappa ville utan att ifrågasätta det allra minsta. Ingenting skulle bli som Annie hade tänkt sig.Hur skulle hon nu kunna säga till pappa att hon inte var det minsta intresserad av får? Att hon hade sina egna planer på hur gräset skulle kunna hållas kort. "Men pappa, jag..." Annie kunde inte förmå sig att fortsätta. Hon stirrade bedrövat ner i frukosttallriken. Hennes mamma rörde lätt vid hennes arm och frågade: "Vad är det, gumman?" Pappa såg oförstående ut. "Seså, bara berätta för oss. Vad är det som är fel?" Annie drog ett djupt andetag. Detta var inte alls hur hon hade planerat samtalet. "Alltså... jag hade ju liksom... hoppats att vi skulle skaffa en ponny som kunde beta ner gräset..." "Men du kan ju inte ens rida!" Hennes mamma såg förvirrad ut. "Inte kan väl du ta hand om en häst?" Annie ryckte på axlarna. "Jag skulle ju kunna lära mig. Jag har alltid älskat hästar. Det vet du, mamma." "Hör du på här, Annie", avbröt hennes pappa. "Att tapetsera väggarna med hästbilder är en sak. Att ha ansvaret för en livs levande häst är en annan. Tro mig Annie, du vill inte ha en ponny."

 

När hennes pappa sedan började prata igen, var det som om ämnet hästar aldrig ens varit på tal. "Fåren som jag hade tänkt mig är en speciell ras som kallas Demara. De ska visst vara mycket lätta att sköta om och behöver aldrig klippas. Eftersom både mamma och jag jobbar, så är djur som kräver mycket skötsel det sista vi behöver. Och så kan vi sälja lammen när de är tillräckligt gamla och tjäna lite pengar på dem också." Annies mamma kom med ett inpass: "Rob, vi kanske ska tänka på det där med ponny i alla fall. Det skulle ju vara Annie som tog han om den, inte du och jag." Annie vände sin uppmärksamhet mot mamma. "Just det! Ni skulle inte behöva lyfta ett finger! Mamma, du hade ju ponny när du var yngre!" Men innan hennes mamma hann svara, hade pappa avbrutit igen. "Annie, jag är rädd att vi måste säga tvärt nej till en ponny. Jag har lagt ner mycket tid och jobb på att ta reda på information om Demarafåren. Och jag har praktiskt taget redan köpt dem också. Jag kan ju inte ringa till uppfödaren nu och säga: "Tyvär, jag vill inte ha dina får längre. Min dotter ska få en ponny istället." Annie kunde inte riktigt fatta varför pappa inte kunde göra just så. Hon förstod inte hur han kunde bry sig mer om vad någon vilt främmande männsika kände än hur hans dotter mådde. Men hon visste hur envis han var. Det var precis som när de skulle måla om hennes rum i den gamla lägenheten. Mamma hade lovat Annie att hon skulle få välja själv precis vilka färger hon ville ha. Annie had bestämt sig för en mycket ljust lila färg, med mörkare lila runt fönsterbrädena. Hennes pappa hade fnyst åt henne färgval. "Nej, Annie." hade han bara sagt, långsamt som om hon var en liten treåring. " Vi måste hålla oss till neutrala färger. Det blir aldrig omodernt." Annie brydde sig inte om ifall färgerna i hennes rum var neutrala - hon ville ha lila! Men innan hon och mamma hann åka till färgaffären hade pappa redan kommit hem med en gigantisk burk med enkel, vit färg. Det var det, det. Slutdiskuterat.

 

Annie åt upp frukosten under tystnad. Hennes mamma slamrade borta vid diskhon, och slutligen reste sig pappa upp. "Jaha, då sticker jag in till byn nu."  Annie kände hur hennes drömmar om en egen ponny försvann ut genom dörren tillsammans med honom när han gick.

---

Vad tror ni händer sedan? :D

 

 

 

Vad heter boken?

Fin blogg. hoppsd du får en bra dag :)

Fin blogg♥