Drömmen om en egen häst kapitel 3!
Har inget att göra så jag tänkte att jag skulle "skriva av" en bok som jag tycker om jättemycket och som jag tycker är jättebra som jag tycker alla ska läsa 
. Författaren är Bernadette Kelly! Så jag licksom bara "skriver av" boken så alla vet att det är inte jag som har skrivit den 
.
. Författaren är Bernadette Kelly! Så jag licksom bara "skriver av" boken så alla vet att det är inte jag som har skrivit den .1:a kapitlet
2:a kapitlet
Tredje kapitlet
Annies besvikelse övergick snart i ilsken energi. Hon gick tillbaka till sitt rum och rotade igenom kartongerna tills hon hittade sina favoritkläder. Hon drog på sig en kjol, vita slip-inskor och en vit tröja. Sedan drog hon en kam genom sitt hår och tvättade ansiktet. På väg ut ur rummet nappade hon till sig sin mobil och lät den slinka ner i kjolfickan innan hon återvände till köket. "Jag tar Jonesy på en promenad", sa hon till sin mamma. "Nu?" Sa hennes mamma tveksamt. "Jag ska kanske följa med dig?" "Oroa dig inte mamma. Jag lovar att inte gå långt. Jag vill bara se mig omkring lite." Annies mamma såg förvirrad ut. "Okej. Men var inte borta mer än en timme. Du har fortfarande inte packat upp dina saker ännu." Hennes ton mjuknade. "Är du okej?" Annie nickade. "Jag är okej", svarade hon tyst, men hon kände sig inte det allra minsta okej. Hennes chanser att få en ponny hade krympt ihop till mindre än noll. Hon försökte att inte tänka på det när Jonesy rusade runt hennes fötter. Hon kopplade honom och steg sedan ut på trappan. Familjen Boyds nya hem kallades Hillgrove. Det låg vid en krök, med höga tallar som växte i snörräta led längst med tomtgränsen. Hela grannskapet hade en gång varit en ända utsträckt egendom, ägd av en familj. Men sedan länge var egendomen uppdelad i små tomter på fem eller tio hektar.
Det fanns grannar på bägge sidor om gården och Annie kunde se tvärs igenom hage och in på deras gårdsplaner. När hon följde en uppspelt Jonesy längs uppfarten, såg hon en stor, blå bil köra ut från granngården. Det såg ut som om de som bodde där hade hästar. Bakgården hade en liten inhägnad med stall intill. Det stod en hästtransport parkerad nära staketet, och Annie kunde precis se en uppsättning röda och vita hopphinderlängs med ena husväggen. Hon fick ingen skymt av någon häst däremot. Hon undrade avundsjukt var den kunde vara. Annie och Jonesy gick ut på vägen. Det fanns inga riktiga gångstigar, bara en gräsbevuxen stig som löpte utmed vägen. Annie svängde målmedvetet åt vänster. Om hon hade gått åt höger istället hade hon varit tvungen att passera grannens hus, och hon kände inte för att träffa den lyckliga hästägaren just idag. Solen brände het på Annies bara axlar. Hon tänkte att hon borde vända tillbaka för att hämta sololjan, men hon orkade inte bry sig. Jonesy var ivrig att utforska den nya omgivningen och drog i sitt koppel hela tiden för att tvinga Annie att gå fortare. Alla gårdar hon passerade hade en grönskande, trädkantad infart med brevlåda vid grinden. Många av gårdarna hade ett vackert namn skrivet på grinden, som "Serenity" eller "Pineview".
Trots att hon passerade så många hus, tyckte Annie att det var egendomligt tyst. De enda ljud hon kunde höra var sina egna fotsteg på stigen, och en och annan fågel. Det kändes nästan som om hon var mitt ute i ingenstans, det fanns varken trafik eller människor någonstans. Jonesy drog och sletså ivrigt i kopplet så att hon höll på att kväva sig själv, och Annie böjde sig ner och knäppte av honom kopplet. Det hade hon alldrig gjort inne i staden, men här fanns inga bilar som skulle kunna köra på Jonesy. Hunden skällde förtjust och rusade iväg. Annie var tvungen att gå fortare för att hinna ifatt Jonesy. När han lämnade vägen och sprang in under en grind bestämde hon sig för att det var dags att sätta på honom kopplet igen. "Jonesy! Kom hit, pojken!" ropade hon. Jonesy ignorerade henne. Han ökade farten och styrde stegen mot hagen. Annie kunde bara se ett staket, och bortom det tät buskvegetation. Hon måste fånga in Jonesy snabbt som ögat nu, för om han hann in i skogen skulle hon aldrig kunna hitta honom. Järngrinden var ordentligt låst med ståltråd, och Annie slösade bort flera värdefulla minuter på att försöka få upp ståltråden. Till slut klättrade hon över grinden, rev sönder sin kjol på ståltråden och för att göra saken ännu värre slog hon knäet i den översta biten av grinden och mer eller mindre föll ner i hagen på andra sidan.
Arg som hon nu var, ropade hon återigen på hunden. " Jonesy, din dumma hund, kom hit! Nu!" Jonesy var vid det här laget bara en liten prick vid den bortersta delen av hagen. Han sprang med nosen i marken och verkade överhuvudtaget inte ha sett eller hört henne. Annie satte iväg över gräset i sina slip-onskor, med hon stannade snart när hon klev i någonting mjukt och vått som hennes skor fastnade i. Hon stirrade skeptiskt ner i marken, där hennes vita favoritsko satt fast mitt i en färsk, ångande brungrön komocka! "Toppen!" muttrade hon. Med rynkad näsa böjde sig Annie ner och försökte desperat hitta en ren bit av sin sko, som nu var helt täckt av kobajs. Hon varken såg eller hörde det stora djuret som närmade sig henne bakifrån. Och när hn plötsligt såg upp, skrek hon rakt ut av fasa! Mitt framför stod den som högst troligt var den som hade lagt komockan där den låg. En svartvit ko stirrade på henne under total tystnad, medan den viftade bort flugor med svansen.
Hoppande på ett ben, med ansiktet knallrött och hållande i yttersta spetsen av sin smutsiga sko, var Annie fast. Hon vågade inte röra på sig, var rädd för vad kon skulle ta sig för, att den kanske skulle jaga henne. och vad ännu värre var, hon kunde inte längre se Jonesy, som nu hade försvunnit under staketet och in i skogen. Hur var det nu, skulle man se en ko in i ögonen eller skulle man det inte? Kanske det bästa var att bara se ner i marken och försiktigt backa iväg från den. Medan Annie försökte reda ut begreppen för sig, hade kon tröttnat på henne och lunkat iväg. Annie väntade tills hennes knän slutade skaka, och sedan försökte hon gå med bara en sko på. Men hn upptäckte snart att det var mer än gräs som växte i hagen. För varje steg hon tog, stack det till under den bara foten av något vasst. Med näsan rynkad av obehag och avsmak släppte Annie den illaluktande, grönfläckiga skon på marken och trädda in foten i den.
Till slut nådde hon staketet och kikade in i skogen bakom det, men det fanns inget spår av någon vit hund. Annie kände en klump av panik växa i magen och sprida sig uppemot halsen. Hon tittade på sin klocka. Hennes mamma skulle snart börja oroa sig om hon inte kom hem. Hon tog upp sin mobil, men insåg snart att hon inte kunde sitt nya hemnummer. Hon borde gå hem och hämta hjälp av sin mamma, men hon kunde inte bara lämna Jonesy. Annie slank emellan trådarna i staketet och in i skogen. När Annie lämnade hagen blev ljuset genast svagare när träden slöt sig runt henne och stängde ute dagsljuset. Det luktade starkt av eukalyptus och tjocka löv rasslade överallt på marken när hon gick. Småfåglar hoppade runt bland de torra löven, men Annie var alltför förtvivlad för att lägga märke till dem. Hon ropade högt. Jonesy syntes inte till. Hon började tänka på alla hemska saker som kunde hända en liten vit hund i skogen. En stadshund som inte förstod att hålla sig borta från djurfällor eller vilda djur. Fanns det några vilda djur i den här skogen?
Annie hade letat i tio långa, skräckfyllda minuter när hon hörde ett upphetsat skällande! Jonesy! Någonting kom springande emot henne, men det lär inte alls som Jonesy. Det var någonting som brakade fram genom skogen väldigt högljutt. Annie kunde höra kvistar knäckas och ett rytmiskt rasslande som signalerade ankomsten av någonting mycket större än en Jack Russel hund. Men ju närmare den kom henne, desto närmare tycktes Jonesys skällande. Sedan hörde hon ett skrik.
Kommentarer
Trackback
