Drömmen om en egen häst kapitel 4!
Har inget att göra så jag tänkte att jag skulle "skriva av" en bok som jag tycker om jättemycket och som jag tycker är jättebra som jag tycker alla ska läsa 
. Författaren är Bernadette Kelly! Så jag licksom bara "skriver av" boken så alla vet att det är inte jag som har skrivit den 
.
. Författaren är Bernadette Kelly! Så jag licksom bara "skriver av" boken så alla vet att det är inte jag som har skrivit den .1:a kapitlet
2:a kapitlet
3;e kapitlet
Fjärde kapitlet
Annie fick syn på en flicka på en grå ponny. Flickan kämpade för att få den skrämda ponnyn under kontroll, och Annie såg omedelbart vad som var skälet till ponnyns skräck. "Jonesy!" Annie sprang emot hunden, som skällde hysteriskt hack i häl på ponnyn. Hästen sparkade ut hysteriskt hack i häl på ponnyn. Hästen sparkade ut med ena hoven, och det var på millimetern att hunden klarade sig undan. "Spring inte!" ropade flickan argt åt Annie. "Då retar du bara upp honom ännu mera!" Annie slutade springa men höll fortfarande ett öga på Jonesy. "Kom här, pojken. Hit!" Jonesy såg på Annie som om att det var först nu han fick syn på henne. Han slutade skälla och gav henne en blick som om att han ville säga:"Titta vilken fin grej jag hittat åt dig!" Annie smög sig närmare och kastade sig sedan efter hunden. Hon landade tungt på knäna, men lyckades få grepp om Jonesys bakben. Han började skälla igen och kämpade och ålade sig runt för att komma loss, men Annie höll honom tätt intill sig och efter en stung lugnade han sig. Då vände Annie uppmärksammheten mot flickan igen. Ponnyns hals var våt av svett, men han stod tyst nu när Jonesy var under kontroll. Flickan klappade hästen. "Det är okej nu, Jefferson, det är ingen fara", sa hon tyst. Sedan tittade hon ner på Annie. "Vad är det för fel på din hund egentligen? Har den inte sett en häst förr?" "Jag är verkligen ledsen", sa Annie bedrövat. "Han rymde. Han har aldrig varit utanför staden förut och allting är så nytt för honom. Han blev väl lite överentusiastisk." "Lite? Du skulle haft honom i koppel! Det är lag på det, vet du väl?" Annie kände att hon hade nära till tårarna. Knäet som hon hade slagit i grinden var bultande hett och gjorde fruktansvärt ont. "Jag släppte honom bara lös för att han skulle få springa en runda. Sedan rymde han ifrån mig. Förlåt..." "Du ska vara tacksam för att han inte skadade Jefferson eller mig. Jag kunde ha blivit avkastad!" Flickan betraktade Annie uppifrån och ner. Annie, som fortfarande höll Jonesy i famnen, helt plötsligt pinsam medveten om hon såg ut. Den vita tröjan var alldeles smutsig, hennes tunna kjol var sönderriven och skorna dammiga, och den ena var alldeles täckt av kobajs. "Du kan defenitivt inte vara ifrån trakten, eller hur?" sade ryttaren. "Kommer du ifrån den nya familjen som köpt Hillgrove?" Annie satte på Jonesy kopplet igen och sträckte fram handen mot flickan till hälsning. "Jaha, Annie Boyd, håll den där jycken borta från min häst i fortsättningen", befallde ryttaren. Sedan samlade hon ihop tyglarna och red sin väg. Annie såg henne försvinna, fortfarande med handen halvvägs upp i luften.
När Annie kom hem hade hon en hel del att förklara. Hon berättade för sin mamma att Jonesy hade rymt, och om kon och grinden hon varit tvungen att klättra över. Men hon utelämnade biten om flickan på hästen. Bara hon tänkte på det blev hon kräkfärdig. Hon visste att hennes mamma skulle bli ängslig över tanken på att Annie skulle ha gjort någon av grannarna upprörd. Dessutom var hon redan illa ute för att hon sabbat kjolen, bränt sig i den heta solen och släppt Jonesy lös i skogen. Det räckte.
Annie spenderade resten av dagen med att packa upp flyttlådor, sätta upp planscher på väggarna i sitt rum och göra sig hemmastadd där. Pappa kom hem i tid till middagen och var snart igång med att flytta möbler och packa upp lådor, alltmedan han babblade på om sina planer på att gräva ett grönsaksland. Annie var fortfarande arg på sin pappa. Men om han nu märkte det, så låtsades han i alla fall inte om det. Annie hade inte gett upp planerna på att äga en egen häst, och bara de hade kommit tillrätta i Ridgevie så skulle det säkert ordna sig, trodde hon. Hon skulle inte låta sin pappa krossa hennes stora dröm.
Annie väntade på att en lastbil full med får skulle dyka upp, men när hennes pappa började arbeta på Ridgeviews mäklarbyrå, lyste fåren fortfarande med sin frånvaro i hagen. Annie var nyfiken, men ville inte fråga pappa om fåren, för hon var rädd att han skulle få för sig saker om hon visade intresse. Hon blev snart uttråkad av att bara hänga runt hemma i huset. Hon ringde Jade flera gånger, men hennes kompis verkade aldrig vara hemma. Mamma föreslog att Annie skulle hjälpa henne i trädgården, men då föredrog Annie att utforska grannskapet. Hon lät aldrig Jonesy gå lös igen, och skogen runt hennes nya hem blev snart hemtam för henne. Hon lärde sig att det var viktigare att kläderna var praktiska än att de var snygga här ute på landet, och hon gick därför i praktiska gympaskor och använde alltid sololja för att inte bränna sig i solen igen. Annie hittade en stig som ledde rakt in i skogen från vägen, vilket innebar att hon kunde undvika kohagen, och när hon väl kommit in i skogen så fanns det dussintals med små stigar. Hennes pappa hade berättat att all skogen tillhörde staten, och att varje stig så småningom skulle leda till utkanterna av Ridgeview, och Annie och Jonesy utforskade varje ny stig de kunde hitta. Hon hade ännu inte tagit sig ända bort till byn, men märkte snart att hon kände till skogarna runt sitt nya hem så pass väl att hon aldrig behövde vara rädd för att gå vlse och inte hitta tillbaks.
Sedan den där första förfärliga dagen, hade hon inte sett skymten av ryttaren på den grå ponnyn igen. Men Annie hade listat ut var hon bodde, för den grå ponnyn gick och betade i hagen hos samma grannar som hon den första dagen hade sett hästtransporten och hopphindren hos. Jefferson betade fridfullt i hagen men det fanns inga tecken på liv borta kring huset. Trots den dåliga starten, hoppades Annie verkligen att hon och flickan skulle kunna bli vänner. Jonesy var visserligen ett bra sällskap, men han kunde ju inte prata och Annie började bli mer än less på sin egen röst. Sommarlovet sträckte ut sig oändligt långt framför henne. Om hon inte hade känt sig så nervös inför att börja i den nya skolan så hade hon nästan börjat se fram emot den - om inte annat för sällskapets skull...
Ungefär en vecka efter hennes första möte med ryttaren påå den grå ponnyn, var det Annie som öppnade när det en dag knackade på ytterdörren. På trappan stod en kvinna och en flicka. Det tog henne ett ögonblick att fatta att flickan inte var någon mindre än den grå ponnyns ryttare. När de hade träffats, hade flickan burit ridbyxor, stövlar och en hjälm som dolde hennes hår. Idag hade hon ljusblå shorts, en marinblå t-shirt med en tjock lite tecknad ponny på magen och vita löparskor. Hon hade blonda lockar som studsade kring hennes axlar. Kvinnan log och orden strömmade ut mellan hennes läppar. "Hej, lilla vän!" sa hon. "Vi är dina grannar!" Hon pekade någonstans i riktning mot deras hus. "Jag tänkte att det var på tiden att vi träffades nu. Jag skulle ha kommit över tidigare, men vi har varit bortresta. Är din mamma hemma? Innan Annie hunnit svara, hade kvinnan skjutit fram sin dotter. "Detta är min dotter, Reesa. Ni ser ju ut att vara i samma ålder. Det är ju fantastiskt! Jag är säker på att ni kommer att bli så goda vänner så!" Annie log artigt. Hon kunde avläsa av Reesas mulna uppsyn att vänskap knappast var vad hon hade i tankarna precis. "Jag heter Annie. Jag ska hämta mamma", sa Annie till kvinnan, som fortfarande inte hade presenterat sig själv. Annie flyttade på sig så att gästerna kunde komma in. "Varsågoda och stig på", lade hon till. "Annie! Är det någon där?" Hennes mamma kom ut i hallen. Reesas mamma log stort mot Annies mamma. "Vad trevligt att äntligen träffas", sa hon. "Jag är Clara med min dotter. Visst var det Annie du hette?" "Visst heter hon Anni", log mamma. "Och jag heter Susan." Mamma verkade glad för det oväntade besöket, och bjöd genast in gästerna på kaffe. När hon höll på att fylla vatten i kannan, sa hon: "Ska du inte visa Reesa ditt rum, Annie?" De två flickorna hade inget annat val än att göra som hon sa. Annie och Reesa försvann, och deras mammor var redan djupt försjunkna i en diskussion. När de kom in på Annies rum, kastade Reesa en kritisk blick runt rummet, innan hon motvilligt muttrade: "Jag gillar dina planscher." "Tack", sa Annie. "Du, det där som hände häromdagen..." Reesa avbröt Annit mitt i menigen. "Glöm det. Det var antagligen för mycket begärt att någon från staden skulle begripa sig på hur saker funkar ute på landet." Hennes överlägsna ton gjorde Annie helt svarslös. Reesa suckade. "Jag antar att du lär dig så småningom." "Och vad ska det betyda?" "Inget särskilt. Bara glöm det." Annie undrade om hon varit dum som inbillade sig att hon skulle kunna bli vän med en så oförskämd tjej.
Äntligen kommer kapitel 4 ;).
Drömmen om en egen häst kapitel 1!
Har inget att göra så jag tänkte att jag skulle "skriva av" en bok som jag tycker om jättemycket och som jag tycker är jättebra som jag tycker alla ska läsa :). Författaren är Bernadette Kelly! Så jag licksom bara "skriver av" boken så alla vet att det är inte jag som har skrivit den ;).
Första kapitlet
Annie Boyd drog ner den sista av sina hästplanscher från sovrumsväggen. Hennes ögon svepte runt rummet. Det såg större ut nu när alla möbler var borta. Väggarna lyste vita och såg nakna ut utan sina dekorationer. På den rektangulära yta där sängen stått, såg mattan annorlunda ut. Den var mjuk och verkade ny. I motsats till den slitna biten runt omkring, där Annie hade trampat runt i alla år. Det stora sovrumsfönstret såg ut att stirra som ett jättelikt öga ut på gatan, och bakom glasrutan dansade miljontals av stadens glittrande ljus mot den mörka kvällshimlen.
Hon var inte säker på hur det var meningen att hon skulle känna sig i det här ögonblicket. Staden var inte längre den plats som hon skulle kalla sitt hem, utan bara ett ställe som hon skulle komma att besöka litedå och då, för att äta på någon fin restaurang med sina föräldrar eller gå på bio. Det kändes konstigt att lämna lägenhetenför allra sista gången. Nu skulle Annie lämna allt som kändes hemtamt och välbekant för henne.
4Annie visste att även hennes mamma hade blandade känslor inför att flytta. I augusti hade pappa blivit erbjuden ett nytt jobb på en mäklarfirma i en liten stad som hette Ridgeview. Hennes mamma hede blivit glad för hans skull, men hon hade också känt sig orolig för alla förändringar som det nya jobbet skulle föra med sig. "Hur ska det gå med Annies skola, Rob? Pch så har vi mitt lärarjobb att tänka på. Och våra vänner!" Hademamma sagt. "Men tänk vilken chans detta är, Susan", hade pappa lirkat med henne. "Ett nytt liv på landet med massor av frisk luft och gott om svängrum! Tänk på all plats vi kommer att få! Vi kan köpa ett stort, fint hus, kanske med några hektar mark. Du kan ha det där grönsakslandet du alltid har drömt om... Ridgeview har en jättebra skola för Annie och du kan jobba där! Jag har hört mig för, och det finns ett ledigt jobb som lärare i matte och naturkunskap. Det skulle ju vara perfekt för dig! Och våra vänner kan ju komma och hälsa på, precis när du vill!"
"Det låter sannerligen som om du har tänktpå allt", hade mamma svarat lite tveksamt. Och naturligtvishade Annies pappa vunnit. Det gjorde han alltid. Och nu var de alltså här, redo att börja om från början med ett helt nytt liv. Ett nytthus. En ny skola. Nya vänner. Att läma kompisarna i staden var svårt för Annie. Tänk om hon inte skulle passa in i den nya skolan? Tänk om eleverna där skulle tycka att hon var en snobbig stadsunge? Eller ännu värre, tänk om hon inte skulle tycka om någon enda av dem? Annie tänkte på sista gången hon träffade sina kompisar i skolan. Hon skulle inte ens få gå kvar tills terminen slutade, utan skulle få några extra veckors lov på grund av flytten. Hon hade förväntat sig att de åtminstonde skulle vara lite ledsna för att hon skulle flytta från dem, men alla var så förväntansfulla inför skolkarnevalen som var i antågande den helgen, så de hade lämnat henne i en våg av finitter och uppspelt pladder när hon samlade ihop sina böcker och sitt pennfodral.
Hennes bästa vän, Jade O´Brien, var den enda som verkade bry sig. Hon hade blivit helt förskräckt när Annie berättat för henne att Ridgeview inte ens hade någon biograf. Och vad som var ännu värre - där fanns inget hyfsat shoppingcentrum heller! "Du kan inte mena allvar! Finns där verkligen inte shoppingcentrum?" Frågade Jade. "Hur kan de då köpa mat? Eller tidningar? Eller kläder?" "De har ju lite affärer..." förklarade Annie. "Fast de är ju inte som affärernasom vi är vanavid här i staden." "Finns där inget Dippin´ Donuts? Girlz Scene? Book time?! tjatade Jade Annie bara skakade på huvudet. "Annie, hur ska du kunna klara dig utan de ställerna! Det är ju inte... rättvist! Du borde anmäla din föräldrar för barnmisshandeleller någonting! De är ju hur själviska som helst!" Jade såg så förfärad ut att Annie måste skratta åt henne. Fast egentligen höll hon med vännen. Hon tyckte bara inte att det kändes rätt att säga det högt. "Men allt är faktiskt inte sämre där!" sa Annie. "Mitt nya rum är nästan dubbelt så stort som mitt gamla. Jag kommer inte att behöva stå ut med fru Frasers kassa musik från lägenheten över våran. Och jag kommer att slippa dramalektionerna med herr Trope på torsdagarna - och det är ju definitivt en fördel!" Jade stönade instämmande, men verkade fortfarande inte övertygad. "Och vi kommer att ha hur mycket plats som helst", fortsatte Annie. "Vi har massor av mark. Vilet betyder att jag äntligen kan få en ponny! Jag kommer att ha hur mycket som helst att göra med en ponny att sköta om och rida på. Jag kommer inte att ha tid att sakna någonting alls här!"
Det var sant att Annies pappa alltid hade sagt att han skulle köpa en ponny åt henne. "Men det är bara så opraktiskt", brukade han tillägga, "det finns inte en chans att man kan ha en ponny inne i staden". Annies hemliga dröm om att ha en alldeles egen häst var det enda som gjorde att tanken på flytten kändes fullkomligt omöjlig att stå ut med. Hon hade visserligen inte invigt sina föräldrar i planerna ännu, men hon visste att ingenting kunde stå i vägen för hennes dröm om en egen häst nu. "En ponny?" Jades ögonbryn drog ihop sig av misstro. "Sedan när har du blivit lovad en ponny, Annie?" Det kändes som om någon slog kullerbyttor nere i Annies oroliga mage. "Jade O´Brien, påstår du att jag skulle ljuga?" utbrast Annie argt. Hon kände sig illamående. "Nej, nej, det är klart att jag inte gör... det är liksom bara det att det är första gången som jag hör talas om detta med häst..." Annie avbröt henne: "Okej, jag kanske inte kommer att få den sådär pang bom direkt. Men jag kommer definitivt att ha en ponny i slutet av sommarlovet", sa hon, medan hennes mage kändes som om den skulle vända ut och in på sig själv. "Nästa gång i träffas kommer jag att vara den bäst ryttaren i hela Ridgeview." Jade ryckte på axlarna. "Men vem ska sitta bredvid i klassrummet då?", frågade hon, och bytte därmed samtalsämne.
Annie sneglade ner på postern i sina händer. Det var ett gammalt glansigt foto av ett vackert arabiskt fullblod, klädd i traditionell utstyrsel. Annie älskade verkligen hästar. Alla storlekar, alla raser. Hon hade bara ridit på en häst en enda gång, när hon var på lägerskola. Hennes hästhade varit en dammig gammal krake med en vit strimma i ansiktet. Han hette Toby och hon kunde fortfarande känna precis hur fantastiskt det hade känts när hon suttit upp i sadeln och strukit honom över halsen. Förutom den upplevelsen var polishästar de enda hästar hon var bekant med. Annie hade lärt känna flera av de ridande poliserna som patrullerade i staden. Hon hade ofta tagit chansen att närma sig dem för att småprata lite, och då passat på att klappa deras vackra hästar. Det kändes nu som om hela Annies liv hängdepå om hon fick en ponny. Det skulle även kunna vara till hjälp när hon skulle skaffa sig nya vänner. Utan en ponny verkade en ändlöst lång, ensam och tråkig sommar sträcka ut sig framför henne. Hon skulle bli tvungen att prata med sin pappa, och det måste vara vid absolut rätt tillfälle. Han måste förstå henne - han bara måste! "Annie", ropade mamma från vardagsrummet. "Det är dags att åka nu!" Hennes mamma höll ett inramat familjefoto i handen. Det hade hängt på väggen och hade visst glömts kvar. Fru Boyd stoppade ner det i sin handväska, men det fick inte riktigt plats, utan halva ramen stack upp ovanför blixtlåset. Annie kunde se sin pappas skäggiga ansikte stirra tillbaka på henne från fotografiet. Hon fick alltid höra att hennes egna bruna ögon och mörka hår var precis identiska med hans. Hennes mammas blå ögon och ljusa hår var begravda nere i handväskans djup.
Annie och mamma stängde lägenhetsdörren för allra sista gången. När Annie hoppade in i baksätet på bilen, kände hon ett par krafsande tassar mot sina armar. Det var hennes hund Jonesysom välkomnade henne.Hon hade fått honom i födelsedagspresent för två och ett halv år sedan. Jonesy var en renrasig Jack Russel och uppförde sig fortfarande som en liten valp. När bilen började rulla lade han sig tillrätta i sätet, öppnade munnen och gav ifrån ensig en stor, gnällande gäspning. Det fick även Annie att gäspa.
Jag ska försöka hinna skriva ett kapitel om dagen :)
